Samtal kring elden

“Vad tänker du på när du zoomar ut och ser dig själv och ditt agerande i relation till jorden och allt levande, dvs biosfären? Vad tror du om mänsklighetens förmåga att anpassa sig till planetens gränser? Hur tror du att ditt liv eller dina barns liv kommer att se ut om 50 år?”

Vi sitter runt en lägereld på en bergstopp i Blue Mountains, filosoferar och samtalar och lagar mat bland flammor och glöd i en gjutjärnsgryta á la Australiensisk boskapsdrivare. Det är höst på riktigt nu. Utan elden är det kallt att umgås men i skogsbranterna runtomkring oss finns gott om ved att ta tillvara på. Eukalyptusskogarna här i Australien har utvecklats i samklang med eld, det syns tydligt på alla sotiga trädstammar i skogarna vi passerat att dessa ekosystem fortfarande brinner då och då, oavsett om det passar människorna i dess närhet eller ej. Här i bergen väster om Sydney har det nyss regnat flera veckor på raken så brandrisken är låg och vi gottar oss i värmen från vår väl avskärmade eld. Varje kväll efter en dag av klättring eller mountain biking landar vi där, vid den flammande varma cirkeln. Fyra vuxna och en liten en på 15 månader. Det finns tid att prata om allt möjligt, vi skrattar tills vi får kramp åt gamla livshistorier och djupdyker i filosofiska funderingar kring världen, politik, ekonomi… Elden är en samlande och förlösande punkt, en del av den mänskliga kulturen som knyter oss samman över generationer och genom eoner av tid.

Det är lustigt att tänka på att denna urkraft, elden som värmer oss medan den förbränner organiska föreningar, nu har blivit en del av mänsklighetens största problem, presenterade med ord som fossila bränslen, förbränningsmotorer, utsläpp, CO2.

Vi väljer ändå att tända en ny eld varje kväll, och släppa ut mer koldioxid och andra rökgaser i luften. Det tycks vara en bättre idé att elda grenar från träden i vår närhet än att tända campingkök och lampor drivna med fossila bränslen, och jag upplever alltid att jag minskar mitt ekologiska fotavtryck när jag håller mig borta från hus, städer och civilisation. Jag ser på vår långresa som ett steg i att vara en del av den regenerativa rörelsen, trots alla flygmil och allt bilbränsle vi använder, och även veden på lägerelden är en investering i denna process. Jag tror nuförtiden att det är en god idé, en bärkraftig strategi, att våga använda olika resurser. På så vis möjliggör jag ett jämnare, stabilare tempo för min läroprocess kring vad regeneration egentligen innebär, än om jag hela tiden försöker skära ner på vad jag får använda i resursväg.

Jag tror att det är möjligt att skapa ett positivt ekologiskt fotavtryck. Jag tror att det är möjligt att vara med och underlätta för de biologiska processer som ständigt bygger upp och bryter ned våra ekosystem, att ge dem utrymme och göra dem starka och livskraftiga. Jag tror att vi står inför ett potentiellt skifte i vår förnimmelse av jorden och av vad mänsklig kultur innebär och hur den tar sig sitt uttryck, och jag ser fram emot att vara en av dem som vågar leta efter nya vägar.

Ett av verktygen i denna process – vilket jag lärt mig mer om de senaste sju åren – är permakultur. En av de starkaste principerna inom permakulturen är mottot “The problem is the solution”. Det går att vända på allt, det går att hitta nya vinklar på varje problem om en bara är villig att leta, från små till stora frågeställningar. Det är oändligt svårt att som ensam individ försöka lösa komplexa samhällsproblem, av den enkla anledningen att min hjärna inte fungerar precis som din eller någon annans hjärna. Vi behöver vara många som gemensamt vrider och vänder på de problem vi gemensamt skapat, för att kunna finna olika lösningar. Inte en lösning, men flera. Varje kontext har sin egen möjlighet och begränsning. Varje problem har sin lösning.

Jag ser det som att vi som art har vår styrka i vår mångfald. En del tycker att mångfald är ett problem, jag tycker att det är en lösning. Vi kan åstadkomma så enormt mycket när vi lär av varandra, när vi delar med oss av våra olika behov och åsikter, när vi möts istället för att gömma oss.

Jag som vill arbeta med regeneration av våra skogar, vattendrag, beteslandskap etc inser att jag måste våga kliva ut ur min vita medelklassbubbla och kunna vara realistisk i förhållande till vad andra människor i andra livssituationer har för möjligheter och drömmar. “Alla” kan inte vara miljömuppar… Barnet i mig vill så gärna att vi alla ska vilja och kunna fokusera på att ta hand om läkandet av våra ekosystem, men vuxna Klara förstår att det inte alltid är möjligt att som människa viga sin tid åt “ett högre syfte” om du inte själv känner att du har en stabil livssituation. Jag känner mig relativt säker i min livssituation; jag har tillgång till nätverk, pengar, bostad, mat, utbildning osv, vilket ger mig ett stort potentiellt utrymme för att engagera mig i världen på att sådant sätt att fler personer också ska kunna känna sig säkra och därmed fria att engagera sig i större sammanhang. Det är där de globala plattformarna kommer in, det är där de är så oerhört viktiga. Hela spektrat av organisationer behövs, från globala FN till lokala omställningsgrupper. De kan skapa förståelse för vad olika individer, regioner, nationer och samfund kan åstadkomma – och också vad de inte kan åstadkomma. Säga vad en vill om våra första globala organisationer som exempelvis FN eller WTO, de kan vara stelbenta och stundom till synes kontraproduktiva, men de skapar också utrymme för samarbete inom denna mänskliga mångfald.

Som kloka gubbar och gummor brukar säga: “Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!”

Jag känner ett starkt hopp inuti när jag möter olika människor under denna långa resa. Jag tror på oss, på Homo sapiens, på att vi mot alla dystopiska odds har en positiv plats och roll att fylla, och jag fortsätter att använda både kropp och sinne för att utforska möjligheterna och vägarna framåt.

Det kanske inte tycks vara relevant för ett regenerativt arbete att klättra runt i berg vilket jag gör just nu, men åh, jo, för vad som händer är att vi bygger kunskap och nätverk, och tar med alla generationer ut till klipporna. Och ett barn som vill vara i naturen är ett barn som kommer att ta hand om naturen.

2 Comments
  1. Gott att läsa om dina positiva inblickar. De börjar och balansera dig väl, klara och kluriga Klara.
    Klättra på, för människan😊

Leave a Reply

Your email address will not be published.

DAGG är nätmagasinet som brinner för hållbar livsstil, drivna entreprenörer och genuina hem och trädgårdar. Vi följer årstiderna och tar tillvara på allt i vår närhet. Varmt välkommen att inspireras av närproducerad mat, äkta människor och fantastisk natur!

Ansvarig utgivare och chefredaktör Linda Tengvall
info@magasindagg.se