Att läsa landskap via geologi

Detta landskap! Det är så stort, vidsträckt, ogreppbart. Vi rullar fram utmed blågröna floder, matade från smältande glaciärer vilka sitter högt upp på topparna runtomkring oss. 2000 meter här, 3000 meter där. Runt varje krök dyker nya berg fram. En del ser ut som hårda, svarta klor, andra som kvarglömda halvt rasade sandslott. Det är mäktigt.

De flesta bergen är randiga. Alla tunna lager som vi kan urskilja i stenen är resultatet av årmiljoner av geologiska processer. Ett tidigare bergsmassiv har långsamt eroderat, vind och vatten och kemiska processer har brutit ner klippväggarna bit för bit. Bumlingar har trasats sönder till grus vilket delats upp i sand och silt, och alla dessa delar har färdats nedåt med gravitationen och spottats ut till stora flodsystem där de sedimenterat fraktionsvis. Sand för sig, lera för sig. Långsamt, långsamt byggs lagren upp. Olika mineral färgar dem röda, lila, gula, grå… Samtidigt fortsätter kontinentalplattorna att knuffa på varandra, och miljoner eller miljarder år senare har det som en gång var botten på en flod först komprimerats av det ovanpåliggande trycket och bildat ny sten, och sedan lyfts upp mot himlavalvet, veckas och knycklas ihop, skapat de höga berg vi ser runt oss idag.

De geologiska processerna tickar sakteliga framåt. Erosionen fortgår. Breda kjolar av grus och sand vilar utmed bergens fötter, visar med hjälp av växtlighet var rasbranterna har stabiliserats, för där har växterna kunnat etablera sig. Tecken på snölaviner och stenras ses i de avbrutna granar som vägrat ge upp och istället för att dö helt sonika skickat upp en ny topp, igen och igen.

Det är fint att se det lilla i det stora, det korta perspektivet i det långa: Den geologiska och hydrologiska cykeln vs växter, djur och insekter. (Ja, det finns gott om mygg här…)

Mitt i allt det här är vi. Storögda och lyckliga insuper vi vår verklighet. Vi väljer bland berg och klippor, tar oss till dem som är hårda nog att klättra på. Häromdagen klättrade Tim och jag upp på Yak Peak, en 2000 meter hög topp vars sydsida är ett vackert, uppsprucket granitansikte vilket erbjuder runt 500 meter sprickklättring. Vi är i nuet, håller koll på solen och ljuset men vet att det är lugnt. Vi kommer vara nere innan det blir mörkt. Det är ok att bara vara, att låta sinnet fokusera på klättringen, på att vara trygg och säker i steget och nypet medan vi leder replängd efter replängd. Det tog 14 timmar att vandra in, klättra upp till toppen och sedan ta oss ner för baksidan utmed en brant stig, men tiden spelar inte så stor roll. Vi bara är.

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.

DAGG är nätmagasinet som brinner för hållbar livsstil, drivna entreprenörer och genuina hem och trädgårdar. Vi följer årstiderna och tar tillvara på allt i vår närhet. Varmt välkommen att inspireras av närproducerad mat, äkta människor och fantastisk natur!

Ansvarig utgivare och chefredaktör Linda Tengvall
info@magasindagg.se