Redwoodträd, jordens giganter

Strängar av ljus faller ner mellan höga, raka stammar. De studsar mot gråbrun strimmig bark och spinkiga grenar, landar längst ned i intensivt gröna ormbunkar och salalbuskar. Det är som att stå i en parallell verklighet, jag kan inte ta in att denna natur existerar på riktigt. Vi befinner oss precis mitt bland jordens största landlevande varelser – redwoodträden.

De är så vackra, så starka! Mitt hjärta dunkar hårt, det susar i sinnet, en varm glädje sprider sig inombords medan jag likt en femåring studsar fram på stigen. “Aaaah”, säger en lycklig dam som kommer vandrande, “this must be the definition of awesome”. Jag kan bara hålla med. Det är ofattbart storslaget. Urskog. Skyddad urskog. Timme efter timme vandrar vi utmed små stigar, omgivna av vår nya bekantskaper. Jag stannar upp för att fota, för att luta mig mot en stam, för att bara titta och titta och titta.

Hur länge har jag längtat efter att få möta dessa gamlingar? Mer än tjugo år har gått sedan jag fick se bilder och läsa om dem som barn. I flera år satt ett foto på världens högsta redwoodträd inne på toan i vårt kollektiv. Tänk om en fick stå där uppe på en gren och kika ut, eller sova i dess krona…

Blåvalarna är störst i haven, redwoodträden är störst på land. Inte har jag fridykt med någon blåval, men det skulle kanske kännas lite likadant.
Jag skulle tappa andan.

Dessa giganter kan växa till över 100 meter höjd. Längst upp i topparna är barren smala och tättsittande, ju längre ned desto mer breder de ut sig. Kronan är optimerad för att samla fukt från dimman som rullar in från havet, så att träden kan få nog med vatten även under de torra sommarmånaderna. Precis som våra ekar hemma i Sverige är redwoodträden en nyckelart. De skapar sitt eget mikroklimat och under dessa förutsättningar lever ett helt ekosystem knutet till träden.

De här sista kvarvarande bestånden av “coastal redwood”, Sequioa sempervirens, de bär på så många lager av historia. Klimatet som har förändrats radikalt över årmiljonerna är för redwoodträden nu enbart gynnsamt just här, utmed en smal kustnära remsa mellan norra Kalifornien och södra Oregon. Från 1850-talet till 1970-talet fanns en aktiv timmerindustri som bit för bit högg ned bestånden. Idag finns bara 5% av gammelskogarna kvar. Fem ynka procent. Några hundratal individer äldre än 200 år. Några tiotal äldre än 750 år. Några enstaka äldre än 1000 år, och så några vilka är mer än 2200 år gamla.

“Vi människor är inte kloka…” viskar en sorgsen röst inombords. Vem sa att det var en bra idé att hugga ner dessa naturens under för att såga plankor och skapa jobb? Fanns inga andra möjligheter?

Jag känner den gamla ilskan bränna till inuti, men kan samtidigt tänka att det där bara är en del av sanningen. Det var inte några få personer som bestämde vad som skulle ske, det var en hel tidsålders idé om rätt och fel, om människan som skapelsens krona snarare än en del av en helhet. Det tycktes rätt att ge plats åt mänskliga individer på bekostnad av hela ekosystem. Vi skulle ju göra allt bättre, odla upp marken och bygga en ny Edens Lustgård. Vi styrde upp saker och ting där naturen var i oordning. Den tanken var stark här i den Nya Världen; skådeplatsen för den civiliserade, kristna människans möjlighet att skapa himmelriket på jorden…

Att resa genom USA, läsa böcker om amerikansk miljöhistoria och möta ett väldigt trasigt samhälle där utanförskapet är stort, det berör mig. Det känns svårt. Att detta ska vara the Greatest Nation on Earth, va? NEJ!

Mitt i denna kavalkad av känslor kliver vi alltså in bland världens högsta träd, och i mig tystnar ilskan. De berättar genom att finnas till om en annan historia. Någon valde att kämpa för dessa varelser. Människor tog sig tid att medskapa en rörelse vilken idogt arbetade för en mer bevarandeinriktad naturvård och för instiftandet av nationalparker och delstatsparker.

Det fanns flera hundra tusen amerikaner som i början av 1900-talet satte igång att lobba för ett bevarande av redwoodträden och andra biologiskt rika områden. Samtidigt som John Muir släpade med sig president Roosevelt till Yosemite Valley – en välkänd anekdot inom miljörörelsen – för att genom en personlig upplevelse få honom att förstå värdet av att bevara denna miljö för kommande generationer, så organiserade sig kvinnor inom olika klubbar och drev miljöfrågorna på högsta nivå. De skrev underlag för lagändringar och tog direkt kontakt med senatorer och guvernörer, de skapade utbildningsmaterial till skolor och samlade in pengar för att köpa loss mark. Kvinnorna gjorde en stor del av grundjobbet, men syns sällan i historieskrivningen. Hmm.

Jag går sida vid sida med Tim. Vi har en väldigt annorlunda världsbild jämfört med de amerikaner vi hittills hunnit prata med. Vi flanerar mellan träden, funderar och diskuterar, vrider och vänder på vad som tycks vara verkligt och vad som är en kulturell myt vilken vi lever i. Vi märker att vi under resan lär oss mycket av både människor, träd, stenar, hav, fåglar, svampar, buskar och blommor. Och allt annat vi möter. Det känns hoppfullt trots alla dumheter som pågår runtomkring.

Jag tänker på ett citat jag nyss läste, från ett anförande av Mrs. Lovell White, ordförande för California Federation of Women’s Clubs. Jag är enormt glad att hon och andra människor valde att stå upp för urskogen. År 1900 uttalade hon följande ord på klubbens första årsmöte:

“The preservation of the forest of this state is a matter that should appeal to women. While the women of New Jersey are saving the palisades of the Hudson from utter destruction by men to whose greedy souls Mount Sianai is only a stone quarry, and the women of Colorado are saving the cliff dwellings and pueblo ruins of their state from vandal destruction, the word comes to the women of California that men whose souls are gang-saws are meditating the turning of our world-famous Sequioas into planks and fencing worth so many dollars. […] The forests of the state are the sources of the state’s waters and together they make possible the homes and health of the people of California. […] Better one living tree in California, than fifty acres of lumberyard. Preserve and replant them and the State will be blessed a thousandfold in the development of its natural resources…”.

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.

DAGG är nätmagasinet som brinner för hållbar livsstil, lantliga entreprenörer och genuina hem och trädgårdar. Vi följer årstiderna och tar tillvara på allt i vår närhet. Varmt välkommen att inspireras av närproducerad mat, äkta människor och fantastisk natur!

Ansvarig utgivare och chefredaktör Linda Tengvall
info@magasindagg.se