För Edith är lycka drömmarna och bergen

Måndagen den 6 maj kl. 5.30 klev jag ut ur mitt tält efter en kall och stjärnklar natt. Jag blickar upp på det mäktiga berget Salkantay och den snöklädda toppen lyser upp som ett eldklot då morgonens solstrålar är på väg upp.

Det peruanska berget Salkantay lyser som guld i morgonsolen.

Jag har fått möjligheten att vandra och bestiga bergspass i Peru under två veckor. En av höjdpunkterna skulle vara att få träffa Lucilla som äger en hel dal där hon bor i ett litet stenhus tillsammans med sin dotter Edith.

Edith tar emot vid stenhuset där hon bor tillsammans med sin mamma Lucilla.

Kl. 6.50 är jag välkommen in i deras hus. Det är alldeles mörkt då det inte finns några fönster utan bara en dörröppning. Det är en kall, kylig och rå luft som möter mig. Jag fick genast svårt att andas och det berodde inte på höjden, 4200 meter upp i bergen, utan av all rök från deras matlagning.

Edith berättar att Lucilla är sjuk och inte är där. Edith sätter sig på en dunk och ger mig den fina lilla bänken med djurhud på.

Lucilla är 74 år och bodde från början längre ner i dalen, där hon växte upp i en liten by. Men 1996 rasade en väldigt stor glaciärbit ner från berget Salkantay. Detta ras drog även med sig mängder av sten som dundrade ner mot byn. Lucilla tog sin dotter och flydde upp i bergen där hon stannade ett dygn helt ensam med sin dotter, utan någonting. Efter det dygnet vandrade hon längre upp i dalen där hon byggde sitt lilla hus och gäststuga av sten. Det är här jag är nu.

Hus och gäststuga i sten byggt av Lucilla och dottern Edith, 4200 meter över havet.

För att handla är de tvungna att ta hästen i sex timmar enkel väg. Men de rider till ”byn” en vecka i månaden och då köper de allt de behöver för en månad. Under den veckan bor de hos folk de känner. Det låter enkelt att ta hästen men de behöver gå över två pass, 4700meter respektive 5100meter över havet.

Hästarna är viktiga hjälpmedel för att ta sig över bergen då de ska besöka byn.

Jag är helt fascinerad över hur duktiga de är till att använda sig av det naturen erbjuder. Jag blev bland annat bjuden på sås gjord av lupiner och pannkakor med physalissylt. De äter både från växtriket och kött. Köttet kan komma från ko, alpaca, marsvin och fisk.

De medicineras med hjälp av växtriket runt omkring sig. Det kan exempelvis vara örter som ger en doft som är lugnande, eller motverkar magont.

Naturen med sina berg är väldigt viktiga för dem. Det betyder freedom, free och organic. Jag drack rent glaciärvatten som forsade ner från berget och förbi deras hus. Idag fungerar det men jag undrar hur många år till, för glaciären smälter år för år på grund av den globala uppvärmningen. Edith var väldigt noga med att vi inte tvättade oss i glaciärvattnet med tvål för det är så viktigt att det ska vara organiskt och rent.

Edith lagar mat och det mörka rummet fylls snabbt av rök. Det gör ont i ögonen och det är svårt att andas av all rök. Det visar sig att Lucilla är sjuk på grund av röken. Både ögon och lungor har tagit stryk efter all rök. Det finns ingen skorsten och grästaket är alldeles svart. I och med att vi är på 4200m finns det inga träd till ved. Vad eldar de med då? Jo, de torkar bajs från kor, hästar och lamor som de sedan eldar med.

Edith bjuder in till det enkla stenhuset.
Grästaket i stugan är svart av röken från matlagningselden och luften är tung.

I och med att många drabbas av röken har staten gått in och subventionerat gasolkök. Lucilla och Edith har ett gasolkök men eldar fortfarande mycket, för bara ett gasolkök räcker inte till matlagningen.

De har inga egna lamor för lite högre upp lever pumorna och de jagar lamorna. När deras kor får kalvar måste de passa dem, för även dem tar pumorna i ett nafs. Hjortar finns det också gott om.

Jag undrar vad som är lyckan i livet. Edith svarar direkt. Drömmarna, för de bestämmer hur dagen ska bli och bergen, för det är deras ”gud”. De spår i cocablad. De tar tre blad, och till varje blad hör en dröm. Dess blad lägger de sedan på en vacker plats och så styr det dagen.

Edith älskar dalen, där hon vuxit upp tillsammans med sin mamma Lucilla, och de mäktiga bergen.

Pachamama gör de flera gånger varje dag. Pachamama är en offerceremoni för att hedra Moder Jord. Innan Edith dricker sitt te häller hon några droppa te på marken för att hedra Moder Jord. De visar en oerhörd respekt, kärlek och tacksamhet till vår planet och deras miljö. VACKERT, något jag aldrig tidigare sett.

Hela tiden vi sitter i huset så är radion med musik på. Hur är det möjligt utan el? Jo, de har en liten solcell. Radion är alltid på för via den kommunicerar de med släkt och vänner. De tar hästen till radiokanalen och så går meddelandet ut om exempelvis kalas. Det innebär att alla som har på radion hör ditt meddelande. Kom ihåg hur många timmar det tog med häst till byn. Nu ska du ta dig ytterligare längre bort för att lämna ett meddelande till släkt och vänner och som även alla andra får höra. Tänk om vi skulle ha det så.

Gäststugan står redo för släkt och vänner som reser över bergen.

Innan jag ska gå ut från rummet kommer jag på att jag inte har sett några sängar i rummet. Nätterna är kyliga och själv har jag haft ett riktigt bra liggunderlag och dunsovsäck med endast ett litet hål för näsan, ögonen och munnen. Edith berättar att de ligger på ”golvet” (marken) på djurhudar med filt, brrrr.

Jag går därifrån alldeles varm i hjärtat av att fått lära mig om deras respekt, kärlek och tacksamhet till vår planet och naturen. De har ett så stort hjärta och fint synsätt på livet. Jag känner fortfarande den varma kramen från Edith och jag drömmer mig tillbaka och önskar att jag fick möjligheten att leva där och lära mig mycket mycket mer av våra kloka medmänniskor.

På sin resa genom de peruanska bergen möter Cecilia Nilsson bofasta Edith.

Text & Foto Cecilia Nilsson

Cecilia på: Facebook  &  Instagram

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.

DAGG är nätmagasinet som brinner för hållbar livsstil, drivna entreprenörer och genuina hem och trädgårdar. Vi följer årstiderna och tar tillvara på allt i vår närhet. Varmt välkommen att inspireras av närproducerad mat, äkta människor och fantastisk natur!

Ansvarig utgivare och chefredaktör Linda Tengvall
info@magasindagg.se