Ett fall av missfall

Det är vår i luften. Sol, snö, hagel och ett stilla duggregn som faller. Allt är huller om buller i naturen, så som våren brukar vara. I mig är allt också lite huller om buller, detta år har utvecklats på oväntade sätt. Nytt givande jobb, en armbåge ur led, husletande och kontraktsskrivande (!), men också för mig och Tim början på något alldeles, alldeles nytt. Livets kapitel om att få barn.

Länge trodde jag att mamma, det kommer jag aldrig bli. För världen är så trasig och inte är det fler människor som behövs för att ställa vårt krisande samhälle och ekosystem till rätta. Nej, bättre då att jag viger mitt liv åt att regenerera ekosystemen, utan att distraheras av ett barn. Men insikterna och funderingarna om jorden, livet och vad meningen med allt är har fortsatt att ändras. Ju mer jag lär mig om framför allt jord, växter, mikroorganismer och olika cykler i ekosystemen, desto mer hopp om allas vår framtid får jag.

Efter vår långa resa bestämde vi oss för att se om vi kunde bli gravida. Gick det så gick det, annars skulle vi fortsätta att vara Tim och Klara, två stycken räcker också bra. Det gick ett halvår, sedan lyste två streck mot mig på graviditetstestet som jag tagit med mig in på toa innan ett yogapass en solig fredag. Sedan fanns jag där en hel timme på min yogamatta, fanns i något nytt. Köpte tulpaner och alkoholfri skumpa och cyklade hem till Tim. Hallå, kolla, gissa vad?

Wow, va, näe?

Jo

Men, alla graviditeter ska inte gå full gång. Alla foster växer inte friska. Här följer min personliga text om hur ett dygn mitt i ett missfall i vecka 10 kan kännas och vara.

Varför ligger jag här på ett golv med armarna över huvudet och fötterna på en stol? Vilka är de här kvinnorna i blå skjortor?

Jag känner i kroppen att jag har svimmat, kan den känslan från åren som fridykare när jag legat och pressat mot min maxgräns i andhållning. Men jag är ju inte och fridyker nu. Skumt. Vad är det som händer egentligen?

Det fanns ett litet, litet foster i mig. Det växte ur kärleken mellan mig och Tim, men någonting växte fel och min kropp sa nej – UT! Efter tre dagar med mindre blödningar och mensvärk så stegrades smärtan och det började komma sega små klumpar med blödningarna. På 1177 stod det “åk till akuten vid dessa besvär”, så Tim och jag gick ut från kolonin i söndagskvällen en dag i maj och traskade bort till Östra Sjukhuset. Det var fel akut, fick vi strax veta. Jag såg i ögonen på sköterskorna hur ont det gjorde dem att behöva skicka oss vidare till gyn-akuten på Sahlgrenska, när de såg min smärta och oro. Men vi vände hemåt, tog bilen till Sahlgrenska och fick komma in för inskrivning hos gyn-akuten.

Det var då jag svimmade, i rummet hos sjuksköterskan, för vid det laget hade det börjat göra riktigt jävla ont långt ner kring livmodern. Kanske kroppen fick nog då. Tim stod i korridoren och kunde bara se på medan sköterskorna flockades och fixade med mig, som låg där på golvet med utsträcka armar och upphöjda ben och svettades. När jag var tillräckligt stabil igen så hjälpte dom mig upp på en brits. ”Tur att vi åkte in va!” säger jag till Tim när de rullar iväg mig. Surrealistisk känsla att vara här. Sköterskorna tar mig till ett akutrum, sätter på mig sjukhusskjorta och tar blodprover, puls, syremättnad, temp. Tim får följa med in, vi får vara två tillsammans i förståelsen kring att det här är nog ett missfall som sker.

En glad ung läkare kommer in i akutrummet och presenterar sig. Ställer lite frågor och hjälper oss vidare till ett undersökningsrum tillsammans med ett par av sjuksköterskorna. Jag får sätta mig i en gynstol så att hon kan undersöka mig visuellt. “Hmm, jaaa…” På ultraljudet visas en tydlig bild utan foster. “Tyvärr, det finns inget foster kvar i din livmoder”. Nej. Det finns ingen kvar i mig. Jag hade det på känn dessa tre dagar med blödningar, men det fanns ingen vits i att bli orolig förrän något faktiskt hände. Läkaren hjälper till att ta bort så mycket som möjligt av de kvarvarande slemhinnorna mm, så att min kropp ska behöva kämpa lite mindre med att förskjuta resterna av graviditeten som gått fel.

Tillbaka till akutrummet, där vi får vara själva Tim och jag. Vi pratar om oss, fostret, lugnet i att veta att det här inte berodde på något vi gjort eller inte gjort, lugnet i att vara två logiskt resonerande människor som också känner mycket, men vars känslor inte slår ut all annan tankeverksamhet och tar över. Det är sorgligt att förlora det lilla nya livet, men det är också ganska vanligt med missfall och vi hade inte räknat med att glida rakt fram på vägen mot att bli föräldrar.

Smärtan kommer i skov nu, hugger i mig. Kämpa kroppen, kämpa! Jag får dropp i armvecket, lite Alvedon och till slut en spruta morfin under huden vid magen, och så rullar de upp mig från akuten till en avdelning ovanpå och Tim följer med. Men Alvedonet och morfinet räcker inte. Helvetes satan vad det gör ont! Grinar, vrider på mig, trampar med fötterna i sängen. Jag trycker på signalknappen, ger mig, ber om hjälp. Igen. Får morfin intravenöst i omgångar av en tydlig, lugn sjuksköterska. Hanna står det på skylten, hon har blå blus och blå väst, ljust hår och glasögon. Hon hjälper mig hela natten. Jag slumrar in när de värsta smärtorna är förbi, blir väckt för att ta puls och temp mm, och går för att kissa. Då kommer en stor klump farande ner i toalettstolen. Hej då, tänker jag. Du är välkommen en annan gång till oss.

I sängen slumrar jag vidare, vid tolv halv ett tycker jag att Tim kan få åka hem och vila han med istället för att sitta i en pinnstol vid min sida. Jag har inte ont längre, åk nu och kom tillbaka imorgon. Jag kommer tidigt imorgon bitti, Faxen!

På måndag morgon rullas jag in till ett eget rum i avdelningen bredvid. Besökstid är mellan 14-19, så Tim får inte komma än hälsar sjuksköterskan. Men… jaha. Ringer Tim på FaceTime och pratar länge. Han har tagit ledigt från jobbet. Bra Timme, du behöver också utrymme. Sen ligger jag i min ensamhet i sängen och börjar skriva. Ingen mat och dryck tills vi vet att kroppen är stabil och att operation säkert kan undvikas. Får fortsatt glukosdropp i höger armveck, och har en extra kanyl i vänster för att kunna ta blodprov mm. Går på toaletten själv med min lilla droppställning som stöd, iklädd stora nättrosor likt mamelucker med en enorm binda och en sjukhusskjorta i bomull med knappar frampå. Knyter upp den som en knytblus och kissar och blöder, fler klumpar kommer ut. Är det färdigt snart?

Vid tiotiden får jag träffa dagläkaren, hon gör en ny undersökning och hjälper till att ta ut en del blodklumpar. På ultraljudet ser hon att det fortfarande finns blod och annat kvar i livmodern, så jag ska få fler tabletter som hjälper kroppen att driva ut det. Kanske är jag klar att åka hem i eftermiddag, eller imorgon bitti. Vi får se. Dom säger att jag får visst ringa Tim, att han får komma när han vill för jag ligger på eget rum nu. Åh så skönt! Ringer så fort jag kommer tillbaka från undersökningsrummet till mitt eget rum. Kom Tim, jag kommer Klara! Ligger i sängen och stirrar i taket, väntar på Tim. Får Alvedon att svälja med vatten och två nya tabletter att lägga under tungan, den sort som ska hjälpa till med fosterdrivningen. Tittar på en tavla med blommor som hänger på väggen.

Och sedan kommer den lilla, lilla sorgen svepande genom rummet. Landar i mig. Jag förstår, att du är borta nu, inte med oss längre. Och du har aldrig varit en Du förrän nu. Du var ett foster, och vi räknade inte med dig som om du skulle klara dig hela vägen. Vi var mentalt försiktiga. Och tur var det, för nu är du borta. Du föll ur min kropp, stöttes ut ur livmodern när den krampade, när tabletterna hjälpte till att stöta ut alla hinnor och blodklumpar och allt som redan fanns där för att du, lilla gryn, skulle kunna leva. Det är så mycket som kommer ut, jag visste inte att det var en kubikdecimeter extramaterial där inne i livmodern som fanns till för dig. På rummet får jag en egen toalettstol med potta, så att jag kan sätta mig efter att smärtornas hugg har gått över och blödningen kommer igång igen. Då faller klumpar likt små bitar lever ner i pottan, jag ser dom och tänker kanske: Är det du, fast jag vet att fostret redan är borta, för det syntes på det första ultraljudet som vi gjorde sent på söndagen.

Tim kommer in genom dörren till rummet, samtidigt som jag får svinont igen och börjar blöda mer. Var med mig Tim, här och nu, du och jag. Mer morfin, en spruta i benet och en sköterska som håller mig i handen och säger att det är svinjobbigt och att det gör jätteont, men att jag ska få mer morfin så att jag slipper ligga och gråta av smärta. Jaaa! Ge mig. Idag har jag tryckt på knappen många gånger. Helt okaraktäristiskt att be så mycket om hjälp, men de är alla så bra här, proffsiga och mänskliga på samma gång. Lutar mig mot vårdapparaten och Tim och känner att jag kan det här med. Läkaren har berättat att det kan göra mycket ont när livmoderhalsen öppnar sig, men att den redan har gjort det under natten så hon hoppas att jag ska slippa en del smärta nu. Det verkar stämma, skoven är längre men pågår inte i lika många timmar som under natten.

Jag skriver ett mail till mina chefer och en kollega, säger som det är att jag ligger på gyn-akuten efter ett missfall i v 10 och att jag behöver vara hemma ett par dagar. Dom svarar med förståelse och kärlek. Människor är bra, tänker jag.

Vid halvtretiden är jag piggare igen, och nu får jag äta något. Det finns paj, pannkakor… Pannkakor, det vill jag ha! Haha, jag älskar också pannkakor, säger sjuksystern som har en regbågspin på sin skjorta. Med äpplemos, socker eller jordgubbssylt? Sylt tack. Och ett glas mjölk. Sköterskan kommer strax tillbaka med en tallrik med tre pannkakor vilka är som från skolans matsal. Mjölk och kaffe. En röd plastbricka. Kan äta en pannkaka, sedan mår jag illa och får ont i livmodern igen. Vilar lite, blöder, sätter mig på min egna toalettstol som de rullat in, den med pottan. Petar eftertänksamt på de stora leverliknande klumparna som landar i den rostfria byttan. Hur har allt det här fått plats? Tittar upp på Tim, han vet att jag är en ibland konstigt nyfiken person. Han tittar tillbaka. Du och jag. Vilar. Äter mer pannkaka. Känner vid fyratiden att jag börjar bli mig själv, pigg, inte ont, klar för att åka hem. Du får säga att du vill stanna precis så länge du vill! Känner du dig trygg här, så stannar du här. Vill du åka hem så får du det, säger Linnea sjuksköterska. Bästa sjuksystrar, vad ni är fina! Men jag ber om att bli befriad från kanylerna i armarna, för jag vill åka hem nu. Tack för all hjälp, personalen! Varsågod. Sätter på mig mina egna kläder, Tim har tagit med ren T-shirt och strumpor, trosor, byxor. Lämnar sjukhusskjortan på sängen, tar min jacka, och går ut genom dörrarna från gyn-akuten. En erfarenhet rikare. En potentiell framtid fattigare. Tillsammans med Tim, vi håller ihop. Vi försöker igen va, när det känns bra. Ja-a.

1 Comment
  1. Fan vad du skriver bra!
    Får tårar i ögonen när jag läser. Fina fina Klara. Känner så med dig! Krama Tim och ta hand om er. Ni kommer bli SÅ bra föräldrar!
    /Dalis

Leave a Reply

Your email address will not be published.

DAGG är nätmagasinet som brinner för hållbar livsstil, drivna entreprenörer och genuina hem och trädgårdar. Vi följer årstiderna och tar tillvara på allt i vår närhet. Varmt välkommen att inspireras av närproducerad mat, äkta människor och fantastisk natur!

Ansvarig utgivare och chefredaktör Linda Tengvall
info@magasindagg.se

magasindagg
magasindagg
445 Followers 85 Following
50
40
31
28
33
62
37
29
34