Tankar om det underjordiska

Hej hej från oss i Falkenberg. George och Alice heter vi. Vi har sedan hösten 2018 glädjen att ta hand om en liten plätt mark (ca ett hektar) intill Ätran vid kanten av Falkenberg. Ovanligt nog ligger denna som en överraskning mitt i ett ganska tätbebyggt villaområde. Det är långt ifrån vår tidigare existens i London där vi odlade var vi än kunde och trångt. George har gått från att driva eget företag som trädgårdsmästare i prydnadsträdgårdar i storstaden till att starta eget företag med odling och förädling på liten skala. Permakultur, att observera och härma vårt ekosystem och hållbar odling och livsstil är höga prioriteringar. Mycket har vi lärt oss hittills och för varje svar dyker det upp minst tio nya frågor. Vad kul vi tycker det är att få dela med oss lite av det vi gör, lär oss och funderar på här i Dagg.

Nätverk – i jorden och bland människor

Just nu tänker vi mycket på nätverk och sammanhang. Både i jorden och bland människor. Över världen härjar en pandemi med sina konsekvenser på människoliv, hälsosystem, ekonomi och inte minst mental och social hälsa. Världen är i gemensamt tumult, fått tvärt stanna upp, kanske mer i övriga delar än här, men ändå. Krig mellan folk har pausats, ovanliga samarbeten uppkommit och naturen har åter fått en insikt i hur livet skulle vara utan att vi människor la oss i hela tiden. Större frågor uppkommer i vårt medvetande och bland all den rädsla och ovisshet som Covid-19 medför väcks ett litet hopp. Kanske pågår ett paradigmskifte, en mer varaktig förändring i vårt beteende, tankesätt och hur vi relaterar till varandra som människor, till naturen, till vår planet. En påminnelse om att vi människor är oundvikligen en del av ett enda stort ekosystem, ett enormt nätverk som vi delar med växter och djur och till och med virus.

Underjordiskt kommunikationssystem

En fascinerande och viktig del av detta nätverk som vi är en del av finns under våra fötter. Där pågår en konstant och komplex byteshandel och resursfördelning. Mykorrhiza är ett underjordiskt symbiotiskt kommunikationssystem mellan växters rötter och mikroskopiska hårliknande svamphyfer (också kallade mycelium). Växter bidrar med energi (omvandlad från solstrålarna) till myceliet och i retur får de näringsämnen som till exempel fosfor och magnesium. Mycket är nog ännu okänt för oss människor, men forskning har visat att olika arter av växter kan kommunicera och till och med “hjälpa” varandra genom mykorrhizanätverket. Om man tänker på de grönsaker vi äter, påverkas även näringsupptaget i grödan av mykorrhizan. Plantor tar upp sin näring och vatten genom direkt kontakt mellan sina rötter och jorden omkring. Myceliet som sträcker sig in i rötterna har hundratusentals mikroskopiska små trådar som ger den en mycket större yta för upptag av dessa från jorden till plantan än vad rötterna själva har möjlighet till. Ibland skickar myceliet upp en fruktkropp som producerar sporer och det är detta som vi ser ovan jord och kallar för “svamp”. Bra jordhälsa och i sin tur bra näringsinnehåll i vår mat, är alltså beroende av ett stort och för det mesta osynligt svampnätverk.

Om vi gräver i jorden bryter vi dessa nätverk och rimligtvis försvagar vi då våra grödors möjlighet till optimalt näringsupptag. Men det finns fler anledningar till att undvika grävning om vi kan. En viktig del av jorden är organiskt material vilket till stor del består av kol. Gräver vi och tillsätter syre, förvandlar de mikroorganismer som lever nära ytan syret och kolen till koldioxid som släpps ut i atmosfären och bidrar till negativ klimatpåverkan. Samtidigt minskar också kolen som behövs i jorden för växternas och mikrolivets skull. Det finns mycket mer om grävfri odling som bubblar upp i våra tankar men det får bli en annan gång.

Att tillhöra ett större sammanhang

Från det underjordiska till det mänskliga, påminns vi lite extra i dessa tider om hur beroende vi också är av nätverk precis som växterna. Som småskaliga matproducenter känns detta helt väsentligt. När vi kom till Falkenberg kände vi ingen här. Nu 18 månader senare kan vi äntligen känna att vi tillhör ett större sammanhang. I det existerar inte bara odlare, utan matkreatörer på restauranger, andra matproducenter, de som passionerat handlar och äter lokal mat, de som intresserar sig för de samhällseffekter som lokal mat kan ha, och så klart en fantastisk nättidning som vill främja hållbar livsstil. Och givetvis naturen i sin helhet, “the big picture”. Det är när vi konstaterar detta, att vi pustar ut och känner att ja, det här känns rätt, vi har landat.

Här och nu i odlingen

Men nu till lite av vad som händer hos oss på en mer praktisk och ätbar nivå. Den första vårskörden känns alltid lite magisk. Vi har ätit otroligt mycket vintersquash (som vi lagrat sedan i höstas), purjolök och vintersalladsblad och det har passat bra till det kyliga vädret. Men med första vårsolen kommer en påtaglig längtan till det friska, knapriga, krispiga och aromatiska som vårprimörer lovar. Just nu skördar vi asiatiska blad, salladsrucola, rädisor, spenat, mangold, ärt- och bönskott och kryddörter. Majrovorna och kålrabbin är på gång. Alla dessa sådde vi i brätten i mitten på februari och drog upp inomhus innan vi planterade ut dem i bäddarna och täckte med fiberduk. Det vi klurar på nu är när vi ska våga ta av fiberduken (förra året tog vi av den i slutet på april och våra bladväxter blev skadade av hagel). Vi håller koll på väderleksrapporten, men det verkar alltid bli lite kallare än väntat. Förutom det vi odlar i köksträdgården plockar vi just nu nässlor och humleskott. Häromdagen blev vi överlyckliga av att hitta lite luktviol som lyckats poppa upp ur det hav av kirskål som frodas i det “vilda” området i trädgården.

Nässelpesto ligger oss varmt om hjärtat och vi gör regelbundet en stor batch nu på våren och äter den i alla möjliga rätter. George associerar den direkt tillbaka till sin barndom när han var på cykelsemester i Italien med sin familj och åt risotto med nässelpesto för första gången. Han minns förvåningen över att något som han alltid försiktigt undvikit var något så gott att äta. Det sådde ett tankefrö i honom att växter kan spela olika roller och att det som kallas för ogräs är inte nödvändigtvis ovälkommet i alla sammanhang.

Nässelpesto

Pesto är kanske mest känt med basilika som bas, men kan varieras på så många sätt att man nästan alltid kan få ihop en pesto om man har några gröna blad med lite smak, en handfull nötter eller frön, vitlök och olja. Parmesanost kan uteslutas för en vegansk version. I denna har vi inkluderat lite citron, men det är inget måste.

Det är bäst att ta vara på nässlor när bladen är små och spröda vilket de framförallt är under tidig vår. Man kan också få en skörd tidigt på hösten om man klipper ner nässlorna på sommaren.

Ingredienser:

• 50 g nässelblad
• 15 g persilja
• 50 g solrosfrön
• 10 g saltad citron med spad
• (alternativt citron och salt efter smak)
• 50 g olivolja
• 15 g parmesanost
• 1 vitlöksklyfta
• Peppar

Mängderna är ungefärliga, och har du ingen våg så testa dig fram med lite av varje åt gången.

1. Ta fram ett par handskar och en sax. Hitta ett litet naturskönt nässelområde. Ta tag i ett gäng nässlor åt gången och klipp av topparna, ca 3 cm (undvik större blad och stjälkar).

2. Rensa och skölj nässlorna ordentligt.

3. Koka upp vatten och lägg i nässlorna i 30-60 sekunder. Häll av vattnet och lägg nässlorna i kallt vatten, låt sedan rinna av.

4. Rosta solrosfröna lätt i en torr stekpanna.

5. Lägg alla ingredienser i en matberedare eller använd stavmixer. Mixa till önskad konsistens. Tillsätt lite vatten vid behov.

Gott till allt möjligt! Såklart i risotto, men även i potatissallad, på knäcke eller bröd, med pasta, till fisk eller topping på pizza eller soppa.

 

Följ George och Alice och The Kitchen Garden på Facebook och Instagram 

www.thekitchengarden.se