Inom stadsplanering är det många som sneglar mot och inspireras av gamla städer där den mänskliga skalan råder. Bilarnas tid är förbi, nu är det gångare och cyklister som ska få ta mer plats. Jan Gehl, en dansk arkitekt och förgrundsgestalt inom hållbar stadsplanering, skriver i sin bok Cities for People “The sustainable city is strengthened generally if a large part of the transport system can take place as “green mobility”, that is travel by foot, bike or public transport. These forms of transport provide market benefits to the economy and the environment, reduce resource consumption, limit emissions, and decrease noise levels. […] The cost of including the human dimension is so modest that investments in this area will be possible for cities in all parts of the world regardless of development status and financial ability.”
Jag har ett stort intresse för mat och odling av mat, och vad Gehl skriver om transport får mig att tänka vidare kring hur planeringen för urbana områden vs landsbygd ser ut. Småskalig stadsodling erbjuder korta transportsträckor och pinfärska råvaror och är med rätta hypat just nu (men kanske faller det i medial glömska igen om ett tag). Det är de facto en viktig del av vad som på lång sikt behöver finnas i stadens rum. Det är inte hållbart att de ständigt växande städerna och dess innevånare fortsätter att konsumera utan att också producera, så stadsbonden och kvartersträdgårsmästaren är här för att stanna.
Men hur ser vi på odlingen utanför stadens kärna, den odling som i dagsläget producerar 95-99% av all mat vi äter? Vilken skala är vettig för att kunna odla näringstät, god mat på landsbygden och samtidigt återuppbygga ekosystemen? Kan man skippa traktorn och bygga om en cykel istället? Jag bor fortfarande i stadens randzon men jag försöker att röra mig ganska lite i stadsrummet och desto mer i bevuxna landskap, för där trivs jag bättre. I mitt yrke som trädgårdsmästare och odlare är det ju just i landskapet som jag agerar, och det Gehl ger uttryck för i stadsplanering är i princip vad jag försöker ge uttryck för i odlingsfilosofi. Keep it simple. Större är inte alltid bättre.
Mycket har hänt de senaste decennierna vad gäller småskaligt odlande. Driftiga och kluriga människor har jobbat fram enkla, robusta tekniker för att kunna bedriva lönsamma småbruk både i och utanför städer. Några av föregångarna på denna arena var de franska odlarna, les maraîchages, som från slutet av 1800-talet byggde upp genialiska odlingssystem för att på små ytor kunna odla intensivt och med en förlängd säsong. Användandet av glasklockor, drivbänkar, låga murar och varmbänkar var några av deras knep.
Deras odlingar låg ofta i en periurban zon så att avståndet mellan odlare och konsument var kort, vilket var av stor vikt för försäljningen av t ex bladgrönt och andra känsliga grönsaker. Utan tillgång till dagens logistiska köldkedja var det betydligt svårare att hålla sina grönsaker färska, så det gällde att hålla leveranstiderna nere.
Från 1970-talet och framåt är det framför allt de nordamerikanska odlarna som har gått i bräschen för den fortsatta utvecklingen av småskalig odling. Mycket kunskap och idéer hämtades från andra sidan Atlanten och anpassades till förhållandena i USA och Canada. Redskap lämpade för biointensiv odling med människan som huvudsaklig arbetskraft togs fram och förbättrades steg för steg. Nya typer av växthus, polytunnlar och “larvtunnlar” utvecklades för att kunna höja temperaturen och odla både tidig vår och sen höst, på en del platser till och med året runt. Många odlare har valt bort fyrhjulig traktor och plöjande och harvande av stora fält och odlar istället i permanenta djupbäddar där jordstrukturen förbättras år för år tack vare ett kontinuerligt livsutrymme för mikrolivet i jorden, minimal ytlig plöjning, användning av kompost och gröngödsling, ett välutvecklat växelbruk mm. Genom att basera sitt jordbruk på en mindre yta, använda lättare och billigare redskap och odla biointensivt med tre till fyra skördar per bädd per säsong, så har ekonomin för odlarna ändrats åt ett positivt håll. Välkända odlare som Eliot Coleman, Curtis Stone och Jean-Martin Fortier redovisar siffror kring 100’000 dollar i omsättning per år och acre (1 acre/tunnland = 4000 kvm) och en vinstmarginal på 30-40%. Nu börjar utvecklingen röra på sig även i Norden, mycket tack vare tillgången till kunskap från liknande klimat i Nordamerika. Informationsflödet rör sig fram och tillbaka, iteration efter iteration… I Sverige är en av de stora profilerna Richard Perkins på Ridgedale Farm, han har även skrivit boken Making Small Farms Work.
I jämförelse med småbruken har vinstmarginalerna för de nordamerikanska storbönderna de senaste 25 åren rört sig stadigt nedåt och prognosen för 2018 är att bönderna återigen kommer att gå med förlust. Tänk dig att gå till jobbet och veta att allt det du gör är för gäves. Det du har sått kommer du att plöja ner i jorden igen till hösten, för det är inte ekonomiskt försvarbart att lägga på kostnaden för skörd. Ändå vill du försöka… Antalet bönder som lägger ner stiger, likaså antalet som väljer att ta sitt liv. Det är ett bistert arbetsklimat för den som baserar sitt jordbruk på stora investeringar i maskineri, bränsle, konstgödsel osv. Gårdarna slås ihop till större och större enheter, trots att storskaligheten för många har blivit ett problem istället för en lösning. Uppfinningarna och upptäckterna som ledde till The Green Revolution vilket gav stora skördeökningar från 1960-talet och fram till millenieskiftet har i mångt och mycket spelat ut sin roll efter att jordarna utarmats och biodiversiteten minskat drastiskt. Vill vi fortsätta mätta alla miljarder människor på planeten utan att ytterligare sätta ekosystemen på prov så är det dags för en ny (r)evolution av jordbruket. FN och andra organ rapporterar att det är det småskaliga jordbruket som är vägen framåt, då det är ett sätt att producera mat vilket stödjer ekosystemen såväl som de mänskliga dimensionerna.
Det är här jag kopplar in Gehls tankar om den mänskliga skalan och vikten av att våga arbeta motströms som bonde mot ett mindre ytintensivt jordbruk, istället för att fortsätta slå ihop gårdar till större och större enheter. Det finns stora utmaningar med att lyckas producera lika många kalorier per kvadratmeter som småskalig grönsaksodlare jämfört med storskalig spannmålsbonde, men det finns också en enorm potential i skärningspunkten mellan vad som odlas, vilken kost vi bör äta för att må bra, vad som är ekonomiskt lönsamt, vad som ger meningsfulla jobb, vad som är energieffektivt och inte minst – vad som regenererar våra skadade ekosystem.
Att vi än så länge bara har skrapat på ytan av möjligheterna med småskaligt, regenerativ jordbruk känns spännande, utmanande och hoppingivande. Att bruka jorden och producera mat är för mig praktisk hållbarhet, ett sätt att aktivt få vara en del av omställningen mot en skönare värld. Kom med du också, det är skoj!
//Klara
PS. Man får nya kompisar också 😉
