Vecka 26 har vi skördat dill, potatis, majrovor, pak choi, grönkål, sockerärtor, salladslök och kålrabbi, vilket levererats ut till andelsägarna från upphämtningsplatsen inne i Göteborg. Tjo!
Det börjar äntligen lugna ner sig lite på jordbruket. Vi är nästan ikapp med alla jobb som ska utföras och slipper att hela tiden “släcka bränder”: Ogräset som hastigt vuxit sig för stort, tomaterna som slingrat sig galet långa innan vi hinner binda upp dem, kålmalen och kålfjärilen som hittat innanför fiberduken och lägger ägg på kålplantorna, unt su weiter. Alltid finns det mer att göra än vad tiden räcker till. Det är ett utmärkt sätt att tvingas öva på sitt mentala lugn för att inte gå upp i högvarv konstant. Jag som är anställd känner inte att jag bär ett ansvar större än att jobba järnet medan jag är på plats, och den inställningen är en tydlig överenskommelse med Sasha. Hon har också haft min position, hon vet att jag antagligen jobbar bättre om jag får ta lagom mycket ansvar.
Det är jädrigt bra, raka puckar trivs jag med.
På måndagar går vi runt i odlingarna och ser efter vad som behöver göras och prioriterar vad som ska gå först beroende på väder, tillväxt mm. Vi skriver en lista med uppgifter, sätter upp den på väggen i husvagnen som är arbetsbod och tickar sedan av vad vi gjort. Uppgifterna placeras också i ett veckoschema så att vi har något att sikta mot, ex
Måndag: 9-10 planering, 10-12 tomatskötsel, 13-15 utplantering av försådder, 15:15-16:45 ogräsrensning, 16:45-17 städa undan, skriva dagsrapport.
Vi försöker uppskatta hur mycket tid som kommer gå åt till olika uppgifter, och sedan ta tid under utförandet och notera utfallet. Denna data blir ett underlag till kommande veckors planering, men självklart också för nästa års planering. När kommer topparna i arbetsbelastning? Vad klarar Sasha själv, vilka uppgifter är det mest tidseffektivt att vara två personer på osv.
Att ha en god planering är alltid A och O. Visst skiter den sig stup i kvarten på grund av att något oväntat hänt, kanske blåser fiberduken av från ett par bäddar eller så är det så varmt att vi måste lägga mer tid på att vattna än beräknat, men intentionen finns där och därför kan vi också bättre dra lärdom av vad som händer var dag. Det känns som en jättevinst, speciellt för mig som är intresserad av siffrorna bakom ett småskaligt jordbruk. De är för mig lika viktiga som skörden, för utan dem kan jag inget bevisa. Både detaljer och helhet behöver förklaras. Som naturvetare och aktivist ser jag ett behov av att kunna visa upp för andra hur ett småbruk fungerar: Vari ligger egentligen den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarheten?