Leka katt

Idag är det lördag. Klockan är 10.00. Jag är ensam hemma. Tess jobbar och ungarna är hos sina andra föräldrar. Jag ligger här i sängen och känner mig lite småstressad. En helt orörd dag. Min dag! 24 håltimmar att fylla med vad jag vill. Nja inte riktigt. Jag har redan sovit bort ett par av dem. Och att ligga här och skriva ger mig knappast fler.

Det finns saker här hemma som jag vet att jag borde göra. Det finns ännu fler saker jag vill göra. Som jag tänkt att nästa gång jag är själv, borde jag passa på att göra det här, och det där.

Sist jag hade en liknande dag som denna var en fredag. Då jobbade jag halva dagen. Jag försökte planera den in i minsta detalj. 13.00 åkte jag hem. Jag ville få lite egentid i verkstaden där hemma. Jag ville cykla ner till havet och sätta mig med en kopp kaffe och titta på solnedgången. Kanske skriva några ord och jag ville överraska Tess på jobbet. Bara åka dit och ge henne en puss och säga att jag älskar henne. Framåt kvällen skulle jag sjunka ner nöjd i soffan för att se en halvkass actionfilm och trycka i mig en påse chips.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Stunden i verkstaden tog längre tid än jag trott trots att jag hoppat över lunchen, men pussen jag planerat ge Tess ville jag inte vara utan. På vägen hem från hennes jobb ser jag hur solen kryper allt närmare horisonten. Jag kör lite fortare. När jag bryggt mitt kaffe, hällt det på termos, cyklat ner till havet så fort jag kan, och krånglat mig upp på rätt klippa. Hinner jag precis se toppen på vad som antagligen varit en helt magisk, härligt röd solnedgång plumsa ner i havet. Jäklar! vad jag njöt av kaffet och blodsmaken i munnen då…

Jag satt kvar där en stund bara för sittandes skull och skrev inte ett skit. I skymningen klättrade jag ner och cyklade skamset hemåt igen. Jag kände mig som en förlorare. Hemma väntade en maskin tvätt på att bli upphängd och en diskmaskin på att plockas ur.

Att se den där halvkassa acrionrullen och trycka ner en chipspåse lyckades jag i alla fall genomföra utan större problem.

Nu funderar jag.

Varför måste man förtjäna sitt lugn och ro?

En dag av enbart lugn och ro kanske inte alltid är en förlorad dag? Det kanske till och med är så att den behövs? Jag och kanske inte bara jag behöver den för att klara alla andra dagar lite bättre? Det kanske är skitdumt av mig att planera in en massa saker varje gång som i efterhand kommer ge mig dåligt samvete för att jag inte hunnit med allt?

Skiter jag i tvångssysslorna finns de ju fortfarande kvar imorgon? Nja, är tvättmaskinen körd måste den plockas ur annars luktar den som mina svettiga kalsonger har Tess sagt. Men en tvätthög kommer knappast föröka sig lavinartat bara för att man låter bli den en dag? Möjligtvis blir högen ett par byxor, en t-shirt, kallingar och ett par sockar högre. Men den kommer inte svälla mycket mer än så och riskerar inte att kväva mig i sömnen.

När vi åker på semester är det ok att bara lata sig ett par dagar. Många av oss tar dagen som den kommer. Vi gör bara det vi känner för och njuter av varandra och sorglösheten att vi inte har några direkta förpliktelser eftersom vi inte är hemma.

Varför är detta i princip omöjligt hemma?

Det händer ibland att jag får en fråga från någon som vet att jag är ensam hemma.

-När du ändå är ensam hemma kan du väl hjälpa mig med det här?

Ja det kan jag egentligen. Jag har inget “viktigt” planerat.

Men jag vill inte…

Jag vill egentligen ingenting när jag är ensam hemma. Mer än att göra precis vad jag känner för exakt när jag känner för det. Tiden är min att göra vad jag vill och jag tycker att jag förtjänar den. Ger jag bort den till någon annan vill jag ha valt det själv inte på grund av skuldkänslor för att jag inte kan säga nej. Då är tiden inte längre min.

På min egen tid behöver jag reflektera. Jag behöver ha tråkigt. Jag behöver dra ner på tempot. Jag behöver få vara i fred.

Den här gången tänker jag för mig själv.

-Vet du vad, det är ok. Du måste inte göra tusen saker idag. Du måste egentligen inte göra någon av dem alls. Vill du göra en räcker det gott. Vill du inte göra den heller om en timme är det lugnt. Gör vad du vill. Om det betyder att du inte fick någonting gjort över huvud taget när dagen är slut då har du gjort det också. Imorgon kan vardagen få börja igen.

Tiden går.

Nu har det gått ytterligare ett par timmar sedan jag vaknade.

Jag tittar på vår älskade katt Gunnar som ligger jämte mig i sängen. En röd och vit hårboll utan ett enda problem i livet. Så bra han verkar ha det. Jag kanske bara ska hänga med honom idag? Han verkar inte superstressad. Han kom nyss in efter att ha varit ute och jagat ihjäl ett löv. Han gick direkt och åt, sedan hoppade han upp här bredvid och sträckte ut sig i sängen. Om en stund vet jag att han kommer vilja gå ut igen, det finns antagligen fler löv att hjälpa över till den andra sidan. Då kanske jag hänger på.

Idag tror jag att jag ska “leka katt”. Jag tänker inte göra någonting, och fortsätta med det till jag är färdig.

Jag stänger eventuellt av telefonen också.

Projektet.

Veckans projekt är ett av mina lättaste projekt hittills. Jag har gjort många varianter på lampor, men denna tror jag att de flesta som vill skulle kunna göra på egen hand.

Vi har haft en gammal oljedunk stående i farstun. En åldrad rostig sak som stått där mest för att den ser gammal ut. Nu vill jag göra något med den.

Jag tog med den till jobbet och sköljde ur den ordentligt. Innan jag satte vinkelslipen i den ville jag vara säker på att det inte fanns något kvar i som kunde fatta eld.

Sedan gjorde jag ett hål i sidan för att kunna dra sladden på ett snyggt sätt upp till glödlampan. Jag kapade även upp botten på dunken för att komma åt insidan. Jag såg till att behålla sargen i botten av dunken annars skulle den tunna plåten bli sladdrig och tappa sin form.

När detta var gjort borrade jag ett hål i dunkens lock och slipade upp det. Jag ville använda locket som lampsockel till glödlampan.