Äntligen verkar vintern släppa sitt grepp om Bobergs Udde och det känns inte längre lika hopplöst att kravla sig ur sängen. Vilken jäkla tid det tog i år! Solen värmer igen och det luktar vår när jag går ut på trappen.
Vi är barnfria denna helg och jag kan inte vänta längre. Jag vill åka ner till Österlen och lämna spaden nu!
Jag ska erkänna en sak. Jag älskar Gustav och Marie Mandelmann lite. Det gör både jag och Tess.
Finns det ett gulligare par? Tror inte det.
Det kan vara så att jag har utvecklat en liten “man crush” på den goa gubben. Jag önskar att jag kunde knäcka koden till det öppna och kärleksfulla sinne som verkar prägla Gustav och Marie. Jag skulle vilja ha en egen Gustav på axeln som hejar på mig hela dagarna. Det gör mig så glad att se med vilken lätthet och tacksamhet de verkar se på livet.
Om det fanns fler Mandelmanns i världen är jag säker på att den skulle se helt annorlunda ut.
Ja det finns de som stör sig på parets sorglöshet, men varför då? Vad är det som är så provocerande?
Det verkar vara som att man inte kan tro eller ta en person på allvar fullt ut, som väljer att vara så positiv och se med tacksamhet på allt fint som finns runt oss. En sådan person döljer garanterat någonting…
Det säger mer om skeptikerna än om Gustav och Marie tycker jag. Om vi lade lite mer tid på att utveckla oss själva skulle vi inte ha lika mycket tid över till att kritisera andra.
För att hylla dessa två underbara människor och Gustavs förhållande till hans trädgårdsredskap har jag tillverkat en ljusstake av en gammal spade.
Idag är dagen då vi äntligen ska åka ner och lämna den. Tess kokar kaffe och slänger ihop en matsäck medan jag slår in presenten. Vi hoppar in i bilen och betar av de 173 kilometrarna som står mellan oss och Österlen.
Det tar en evighet!
Österlen
Väl framme parkerar vi en liten bit bort och börjar gå på den lilla grusvägen som leder till kungariket Djupadal. Duktigt nervösa och förväntansfulla talar vi lågt till varandra medan gruset knastrar under våra fötter. Nere i byn Rörum kunde man inte missa skyltarna som talade om att Mandelmanns är stängt för säsongen. Det visste vi om redan innan vi körde hemifrån. Men vi tänkte att “ingen kan väl bli sur på någon som kommer med en present?”
Nu är vi inte lika säkra längre. Det kanske springer folk där stup i kvarten och då vore det väl inte omöjligt om paret är trötta på folk som inte respekterar deras rätt till privatliv?
Här vill jag stanna upp, och påminna om att saker och ting sällan går precis som man tänkt sig. När jag tillverkade spaden hemma i verkstaden utspelade sig ett scenario i mitt huvud. Där skulle Gustav och Marie bli så överlyckliga över vår present att det verkade fullt rimligt att vi plötsligt skulle finna oss i det Mandelmannska köket med varsin kopp kaffe samtidigt som vi pratade om livet, gården och de skorstensrökta korvarna som glömdes bort i skorstenen förra säsongen. Jag råkade smula ner Maries köksbord med Gustavs älskade bondkakor.
Tess skulle låtsasskälla på mig för att jag är så slarvig och Marie skulle skratta sådär kluckande som Lady Kluck, i Disneys tecknade version av Robin Hood.
Ungefär exakt så blev det inte!
Men det blev bra ändå.
Mötet
När vi närmar oss gården ser vi att Marie står vid växthuset närmast vägen och pratar i telefon. Vi går fram, presenterar oss och frågar om vi får lov att överlämna en present.
-Till mig?! Svarar hon glatt överraskad. Hon skrattar. Vad gulliga ni är!
Det väntar en bil på parkeringen, Marie verkar vara på väg att åka någonstans. Kvinnan i bilen säger:
-Visste ni att det är Maries födelsedag idag?
Nej det visste vi inte. Oj då.
-Grattis på födelsedagen!
-Och Gustav fyllde år för tre dagar sedan. Säger Marie.
Sen går allt så himla fort. Vi överlämnar presenten och får varsin kram. Först tror hon att jag har gjort hela spaden men när hon tagit bort presentpapperet och ser att där sitter ett ljus skrattar hon så där härligt som vi hört många gånger förr. Marie verkar vara lika snäll och trevlig i verkligheten som på TV.
De ska åka iväg och vi vill inte uppehålla henne längre.
-Gå upp bakom husen och titta om ni vill, det är så vackert så här års. Säger hon innan vi skiljs. Vi tackar så mycket och går fulla av lycka och en aning starstrucked vidare.
Vad hände egentligen?
Allt gick så fort att jag glömde be om att få ta ett kort på Marie och spaden. Men det kan kvitta, vi tänker ändå att vi kan åka ner till gården med ungarna i sommar när den är öppen igen. Vi får ta fler kort då.
Jag och Tess tar överlyckliga en promenad i vårsolen längs grusvägen som leder bort till åkermarkerna och djuren på Djupadal. Vilket landskap! Sedan återvänder vi tillbaka till bilen och skojar om att vi framstår väl som ett par stalkers som dyker upp samma dag som hon fyller år. När vi rullar hemåt igen skrålar “Every breath you take” med The Police ur högtalarna.
För dig som inte vet vilka Gustav och Marie Mandelmann är föreslår jag att du bänkar dig i soffan när nästa säsong av Mandelmanns Gård drar igång. Det är mysfest varje gång.
Allt som behövdes för att tillverka Mandelmanns present var en gammal spade och en ljushållare som jag tillverkat av en rörstump, två brickor och en rundstång.
Husmorstipset
Eftersom jag gjorde en ljusstake till Mandelmanns vill jag visa ett bildspel på ett superlätt sätt att få en stor glasflaska att bli en ljuslykta som man kan ha både inne och ute.
Allt som behövs förutom glasflaskan är lite grövre ståltråd, en pollygrip och en tång.
