Innan jag börjar vill jag påpeka att tankarna är mina egna som säkert inte stämmer in på alla. Det kan vara så att de bara stämmer på mig.
Jag har upptäckt att när jag träffar någon för första gången eller bara tittar ut på världen genom bilrutan, instagram eller facebook tar det en sekund eller två, sedan har jag gjort en första bedömning av hur den här personen är. Allt baserat på vad jag ser. Så jäkla ytligt! Jag vet ju att en person är så mycket mer än vad som syns på ytan. Ändå gör jag det gång på gång utan att tänka mig för. Man kan ju bara tänka sig hur många gånger man själv blir bedömd och placerad i ett fack varje dag.
Samtidigt som jag gör mina ytliga bedömningar vet jag att om jag skulle börja prata lite mer ingående med personen flyger oftast den första ytliga teorin ut genom fönstret ganska omgående.
Barnen gör likadant
För ett litet tag sedan när jag hämtade ungarna på fritids hörde jag dem sitta och prata i baksätet om en ny pojke i skolan som inte pratar så bra svenska.
-Han är konstig och han har alltid samma kläder på sig.
Jag frågade dem om de någonsin lekt eller pratat med honom? Svaret blev nej. Då blir jag ledsen. Mina barn är lika ytliga som jag, fast de vet inte om det ännu. Den här pojken hamnar utanför enbart på grund av hur han ser ut och hur han talar. Jag försökte förklara för dem att han antagligen inte är så konstig om de lär känna honom. Och att det kan finnas flera anledningar till varför han har samma kläder varje dag. Det kanske inte är han som bestämmer vad han ska ha på sig. Eller, att det kanske beror på att det är de finaste kläderna han har att ha på sig i skolan. Jag vet inte om budskapet gick fram, men det är mitt jobb att få dem att förstå att alla är så mycket mer än det som syns på ytan.
I en tid där verkligheten kan se väldigt olika ut för våra barn vill jag inte att mina ska vara med och göra klyftorna större på skolgården.
Utöver att döma ytlighet kan jag även bestämma mig för vad jag tycker om sådant jag aldrig provat.
Varför gör man så?
Jag hade till fram till i lördags bestämt mig för att jag inte tycker om cykling. Nu har jag provat cykla mountainbike och inte helt oväntat hade jag fel. Det var fantastiskt roligt!
Ser jag en 19-20åring med fin bil, blir min slutsats att pappa betalar. Det kan väl inte jag veta.
Personer som medverkar i reality-tv som Paradise Hotel eller Farmen är generellt rätt puckade. Om man skulle lära känna dem är de troligtvis inte dummare än någon annan.
Fredagsbönen jämte Prins Livs i stan. Skrämmer mig lite. Varför? Antagligen därför att jag inte riktigt vet vad de sysslar med där inne. Skulle jag bara samla mod till mig och titta in någon gång är jag säker på att det inte skulle vara lika “skrämmande” längre.
Jag hörde en intervju med föreläsaren och ex-munken Björn Natthiko Lindeblad för ett tag sedan där han lyfte fram en viktig mening för honom som många av oss skulle må bra av att påminna sig själva med emellanåt. “Jag kan ha fel.”
En enkel mening som rymmer väldigt mycket ödmjukhet och en påminnelse att inte vara så stolt att du inte kan medge när du har fel.
Veckans projekt
Stämmer bra in på temat “Jag kan ha fel”.
När vi flyttade in i huset satte vi in tre begagnade garderober i sovrummet. Ingen av dem vara lik den andra men vi kände inte att vi hade råd att köpa helt nya just då. Tess har länge velat göra något åt dörrarna eftersom det såg lite konstigt ut. Hon hade spanat in ett par gamla rostiga takplåtar hemma hos Anna och tyckte att vi skulle göra skjutdörrar av dem. Jag stretade emot eftersom jag var rädd att rummet skulle upplevas som mycket mindre och för att jag egentligen inte var jättesugen på att göra dem.
Tillslut gav jag med mig och som så många gånger förr får jag erkänna att jag hade fel. Jag tycker att det blev jätte häftigt!
Första dagen på semestern åkte jag in till jobbet och gjorde åtta fästen till dörrarna. Jag kapade även till en u-balk och gjorde fästen till taket.
Medan jag gjorde det tvättade Tess plåtarna och lackade dem genom att doppa en trasa i båtlack och smörja in dem med den. Det ger plåtarna en glansig yta.
När jag kom hem kapade vi dem i rätt längd med vinkelslipen.
För att dörrarna ska rulla på u-balken tog vi kullager från ett par av ungarnas urvuxna inlines.
Handtagen gjorde vi av lädret från vad jag tror är ett gammalt seldon till häst som vi haft liggande i skjulet.
Det visade sig att plåtarna var svåra att få helt plana. Därför fick vi köpa till två OSB-skivor som vi delade och spikade fast med pappspik på baksidan av varje plåt.
Jag vet inte riktigt vad detta projekt kommer kosta eftersom jag ännu inte betalt för stålet men jag är ganska säker på att vi inte skulle få tag i billigare skjutdörrar någon annanstans.
Döm själv vad du tycker. Vi är supernöjda.
Grimberg Welded design på: facebook instagram @grimbergweldeddesign