Ljuva augustimånad, den kommer med löfte om små röda djur och kvällar där skymningen kryper sig närmare! Som en lite smått oinbjuden gäst smyger sig en klarare luft och ett tätare mörker in i trädgårdens vrår och skrymslen, medan kräftlyktans sken dansar över Bakstugans väggar!
Månen hänger stor och dräktig över horisonten, doften från vetefälten kommer in med en bris från havet. Det är då, när tröskan har tystnat för kvällen och fladdermössen loopar över gårdsplanen, som vi äntligen får sätta oss till bords! Med krondill, Västerbottensost, surdegsbröd och aioli som gott sällskap dukar vi upp till kräftkalas i Bakstugan´s enkla men ack så trivsamma sköte!
Vår älskade Bakstugan
När min familj och jag hittade den pärla vi nu bor i, blev vi mycket förtjusta i den fina bakugn som fanns inhyst i uthusets mitt!
I början, när boningshusets renovering tog det mesta av vår tid i anspråk, fylldes uthuset med allehanda spillvirke, betongformar och cyklar! Bakom allt som MÅSTE sparas för kommande projekt och infall, slumrande bakugnen i sin röda tegelvägg. Som en skatt, gömd för eftervärlden att utforskas med arkeologisk precision!
Och så en dag hade tanken mognat och orken fyllts på i kropp och knopp!
Det var till Bakstugan vi skulle ta vår tillflykt under regntunga junidagar eller när kylan gav oss pytteskinn i augustinatten! Och lika magiskt är det att slå sig ner på renfäll, en gnistrande kall januarieftermiddag med en (över öppen eld) grillad halv special med räksallad, i nypan!
Bakstugan har även varit navet vi kretsat runt när vi med pompa och ståt firat våra älskade barn i juli, varje år! Då bjuds det sedvanligt på makens vedugnsbakade pizzor och rysk kolatårta, bubbel och nummerkubb till långt in på småtimmarna – men det är en helt annan historia!
En central plats med historia
Vårt uthus som inhyser Bakstugan har en central placering på tomten, mitt emot vårt boningshus. Boningshusets trappa ligger som en påfartsled mot detta lilla krypin som renoverats med spillvirke, färgslattar och gamla möbler. Mellan de två husen ligger en singlad gårdsplan där mjuka trasmattor leder dig barfota & smärtfritt rätt in i Bakstugan!
Vi är glada i vår lilla vrå, där ute, för på stora huset finns inte någon självklar möjlighet att bygga en altan eller veranda!
Huset byggdes för Krongårdens anställda på 20-talet. I fyra lägenheter fick de bo med sina familjer, med små kaminer i var rum, kallskafferi och kapprum. Från kapprummet ledde en trappa till ovanvåningen, en trappa så brant och hal att man undrar hur många som gjort luftfärder utför densamma?! Numera finns lägenheterna inte kvar, man ser bara spår efter kaminerna i de såpade trägolven.
Anledningen till att jag så utförligt kan beskriva den gamla trätrappan är för att någon (samtidigt som de satte in en säker väg till ovanvåningen på 60-talet) valde att återbruka den äldre till husets källare. Så även jag har gjort saltomortal nedför denna fernissade benbrotts-trappa!
Nu svävar jag ut lite grann men det är av största vikt att ni får bilden klar för er; i sådana här hus skulle det minsann vara praktiskt, rejält och utan krusiduller! Här byggdes inga punchverandor med omöjligt många fönsterspröjs! Inga granitlagda uteplatser där herrskapet drack eftermiddagskaffe i faster Märtas tunna porslinskoppar från Rörstrand!
Nej, vet du vad; här tvagade man sig säkert med björkris och galltvål i källarens gemensamma badrum tills huden lyste röd och grann! Lortiga mamelucker och nätbrynjor gneds rena med lut på tvättbräde tills händerna skrumpná och kålrötter odlades bakom uthus och vedbod till vinterns kvällsvard!
Och inte minst: det livsviktiga brödet gräddades en gång i veckan i Bakstugans vedugn, alla hjälptes de åt att knåda deg på råg och korn från fälten bredvid! Samma fält som vi, denna augustikväll, känner doften ifrån. Det är kärlek i sådana historier och hus, trots att det saknas veranda och uterum.
Älskar linoljefärg
Ottosson linlojefärg var under en tid en del av mig, bokstavligt talat tror jag! Hade jag låtit husläkaren ta blodprov på mig skulle nog analysen låtit något i stil med: ”något förhöjda värden av Ottosson Titan Zink, kulör: vit!”
Jag målade våra dubbelkopplade fönster med fasta spröjs, till hela huset…från grunden…under stor tidspress. Ni hör ju själva; linoljefärg och tidspress? Färgen som tar 4 dagar på sig innan den slutar klibba och suga åt sig alla björkfrön som finns i hela världen!?
Min mentala hälsa, efter den pärsen, borde ha fått vederkvickas på en kurort i schweiziska alperna men det gick ju då rakt inte! Året var ju inte längre 1910 och kurortstrenden med filt över benen och luktsalt i näsan var sedan länge förbi! Jag tror jag hade trivts med att bli omstoppad av sköterskor i små stärkta bahytter, allt medan en fjällko´s klocka klämtade i dalen! Lite grottlagrad gruyére hade de allt också fått skaka fram – jag ÄLSKAR gruyére!
Hur som helst, som med så mycket annat så föll sedan allt det som gjorde mig lätt labil i glömska! Kvar finns ju 20 fantastiska fönster som fortfarande ser nymålade ut! Och jag ÄLSKAR faktiskt fortfarande att måla med linoljefärg!
Att inreda Bakstugan
Fördelen med linoljefärg är att slattar och pyttsar håller i åratal om du stängt dem ordentligt! Så flera år senare målade jag alla putsade väggar inne i Bakstugan med Titan Zink, kulör: vit. Fint blev det och det håller ännu! Betonggolvet fick en grå, slitstark golvfärg.
Sedan jag drev min lilla firma Möbelskafferiet fanns det en del möbler kvar; pinnstolar, bord, skänkar. Tre pinnstolar fick bli grunden till en måttanpassad bänk, jag kapade helt enkelt av alla ryggstöd och byggde en sittbänk från vägg till vägg. Den målades in med samma färg som golvet.
Man vill sitta mjukt och skönt, dröja sig kvar vid kräftskalen och den sista immande halvan nubbe. Vi hade mindre vackra, gamla trädgårdsdynor – de klädde jag in med trasmattor, blev skönt för både gump och rygg. Ryggdynan har fästs upp i en tvärgående regel på väggen.
Resten av möblerna var ett överblivet bord och en lägre skänk, stolarna auktionsfynd. Skänken målades med vattenburen färg, som jag med hjälp av Halmstad Färghus fått hjälp att matcha färgen mot mina loppisfynd från Kockums emaljfabrik.
I skänken sågade jag ett hål för ett av min större Kockum-kärl. En enklare form av handfat, då vi har vattenkranen precis bredvid, uppstigen ur golvet.
Det är inte utan att ett visst vemod infinner sig när augusti går mot sitt slut, ljuset som man vet kommer dra sig tillbaka mer för var dag. Men kanske har du någon kär och kan tillsammans se fram emot en fin höst, njuta av en stund här på jorden!
Så nu låter jag min favoritartist Edith Piaf sjunga sin kärleksförklaring; till sommaren, till dem du har närmast hjärtat, till ljus i mörkret, till historier som tingen berättar, till vackra saker att återbruka, till en mjuk mule i famnen, till stubbåkrar, till en kväll vid havet, till fladdermusen som jagar i skymningen, till livet, till hösten, till en augustinatt och inte minst – till alla små röda djur som gift sig så lyckosamt med krondill!
La vie en rose!
Duka vackert med egentillverkade ljusstakar
Man äter även med ögat, anser jag, och jag älskar att duka! Året runt använder jag mig av det som finns i vår trädgård, murgröna, vintergäck, pipranka, pion, lavendel, mynta, vinteräpplen, grönkål, kärleksört, daggkåpa och vinranka. Augustikvällar kräver ljus, jag har gjort två olika ljusstakar, á la återbruk delux!
Marschallerna stod kvar ute efter att de brunnit ut, den fina patinan kommer först efter lite regn. Jag har lagt betong i botten och tryckt ner en ljushållare för stearinljus, det gör staken stadig och hållaren sitter där den sitter när betongen brunnit. För att inte få fläckar på bord och dukar sprayade jag dem med en matt lack.
Nästa projekt är jag nyinvigd i; att skära i glasflaskor! Alla vinpavor är återvunna, diskade och befriade från etiketter. I en hobbybutik köpte jag en ställning för att skära i runda glas.
Det är minst sagt klurigt, värre! Det är precision, stadig hand och försiktighet som krävs!
Av 12 flaskor blev blott sju stycken bra, resten sprack ojämnt och en exploderade! Flaskor exploderar ju bara om det uppstår ett tryck i dem, när du går från skållhett vatten till iskallt.
Och det blir bara tryck i dem om du glömmer att skruva av en kork! Farligt, farligt! Så var rädda om er och använd skyddsglasögon! Och handskar, för allt i världen!
Efter att en rak skåra är ristad i flaskan går du från en stunds bad i kokande vatten till iskallt rinnande. Har du turen på din sida blir delningen rak och fin! Jag slipade alla glaskanter länge med våt-slippapper, för att få bort den omedelbara faran det faktiskt innebär att ha mängder av avskurna vinflaskor på bordet!
Av varje flaska fick jag ut en ljusstake för bord och en stående på bambupinne för rabatt eller hink!
Jag skar till gamla vinkorkar (som jag också alltid samlar på) och tryckte ner dem i flaskhalsen. Skar dem så att de blev en liten luftspalt där regnvatten kunde rinna ut. I dessa kan man använda både stearinljus och värmeljus.
Det enkla är det vackra, jag älskar det gröna sken som glasen sprider!
Nu till mina kräftpåsar! Jag sparar pappåsar från bageriet, påsar utan reklam och tryck!
Spritpenna, röd hobbyfärg och pensel behöver du! Konsten är att de får bli som de blir! Inte skissa med blyertspenna först, inte! Kör bara på, rita en kräfta (förslagsvis) och fyll i med röd, härlig hobbylack! I dessa slänger vi alltså skal under middagen, när tallriken är överfull och man vill mörklägga för de andra församlade hur många kräftor man egentligen har mumsat i sig.
En höna i Bakstugan
Jag skall strax avrunda för denna gång; men vill passa på att presentera Hönapöna!
Hon bor i Bakstugan året runt, är lätt att sköta och mycket liten i maten är hon också.
Jag vill ha ett par, tre riktiga höns med tupp men nu ligger vårt hus inte riktigt på landet längre, utan byn har växt sedan man drog mameluckerna över tvättbrädan! Man får tydligen inte ha en tupp som gal i ett villakvarter? Mycket trist, tycker jag! Otroligt fånig regel, om den ens finns?
Hönapöna i plåt vaktar äggen vi köper hos den lokala ägghandlaren, i en gammal champagnelåda med nätdörr ligger de riktigt bra! De tjocka stenväggarna håller Bakstugan sval, även under vår och sommar. Det var trångt i köket i våras, så där föddes denna idé. Min make är dock mindre road då han måste traska dit ut var gång det skall hämtas ägg.
Men jag är lika vass som en japansk kockkniv på att föra en ”skaffa-ett-litet-husdjur-till”-argumentation med min pragmatiska äkta hälft! Så kanske kacklar det snart i rabatt och buske?! För visst måste det vara mycket roligare att gå ut med korgen om hönan har puls och lägger pinfärska ägg i redet?
Nu råkar jag veta att det finns en plåttupp där ute, någonstans, så det blir säkert tillökning i Bakstugan trots allt! Lika charmigt rostig, han också!
Nu sveper jag filten tätare om axlarna, kräftfesten är slut för denna gång. Om en liten månad eller så ses vi här igen, då delar jag med mig av ”tung” inspiration!
Njut av sensommaren som är i antågande, av små röda djur, av svamp i skogen, av en galopp på stubbåkern, av en stilla kväll i gröna ljuslyktors sken.
/Frida
