Yosemite Valley: Granitens högborg och tillika ett av världens mest välkända klättermeckan. Jag har länge velat åka hit, inte för att klättra utan för att miljöhistorian är så starkt sammanlänkad med denna plats, och att den därmed är en del av den samtidshistoria som har gjort mig till en filosoferande planetskötare.
Den här dalen med dess Sequoia-träd och höga klippor har haft många ivriga förkämpar sedan mitten av 1800-talet, och den har i stort skyddats från exploatering tack vare alla de människor – från Smiths till presidenter – som blivit berörda av dess storhet och valt att ställa sig bakom den miljörörelse som var med och lagstadgade fram nationalparker här i USA. Det är ett fint arv!
Nuförtiden finns här visserligen asfalterade vägar, flera campingplatser, en mini-by med informationscenter, restaurang, mataffär mm. Det märks att dalens infrastruktur har anpassats till att svälja de 8 miljoner besökare som varje år passerar förbi. En del av det orörda är borta, men mycket finns kvar.
Vi har bara lösa planer för vad vill uppleva medan vi hänger runt här. Jag vill liksom bara insupa atmosfären och låta de höga klipporna trilla in i min själ. De är så mycket mer imponerande och vackra än vad jag trott. Vi ligger på en strand bredvid floden Merced, tittar upp mot El Capitan och drömmer oss upp på väggen. 1000 meters klättring. Så jädra coolt! Dit kommer vi inte ta oss i år, men kanske en vacker dag…
Det är hett på dagarna och kring nollan på nätterna, det känns att hösten är här och det känns även höstigt i våra kroppar. Vi blir tröttare av mörker och kyla, är lite klena och snörvliga. Vi bestämmer oss för att klättra något kortare och sedan något längre. Vi hittar två nya klättervänner med koll på vad som är vad och som också har guideböcker över området. Vi gör en gemensam plan.
På dag 299 av resan kliver vi upp kl 4 och äter en tidig frukost innan vi möter upp med de andra två klättrarna och hikar upp till den sluttande sydvästra basen av Half Dome, denna ikoniska klippa. Det är många som vill klättra leden Snakedike, så vi är rätt nöjda med att vara på plats som klätterlag nr 2 och 3 uppför väggen denna dag. Vi rackar på och börjar klättra. Det är soligt men oj så blåsigt, så vi sitter där på standplats och skakar av kyla och vill bara få klättra oss varma. Men, ju fler människor, desto långsammare tempo, och här finns verkligen bara en väg att gå. Snakedike har fått sitt namn av det dike som sprängt sig in i Half Domes ursprungliga granit, det sträcker sig som en ådra utmed nästan hela den sluttande kupolen. Det är som att ta sig uppför bergets ryggrad, med jättefin, rolig klättring och tjusig utsikt över Yosemite Valley. Till höger och vänster om leden är det halt, där har glaciärer har slipat stenen len. Den sista biten är en svagt sluttande yta, vad vi kallar sva eller slabb i klättertermer. Den tycks oändligt lång och vaderna skriker av att få jobba på i konstant lutning. Sjukt bra fyspass – jag hade träningsvärk benen i två dagar efteråt 🙂
På toppen möter vi vandrare som har gått upp från andra sidan via en kabel-stege. De ser förvirrat på oss, undrar var vi kom ifrån och piper förtjust över att vi KLÄTTRAT upp. Det är som att vi tillför ett exotiskt inslag till deras upplevelse. Vasse’go.
Att ta sig till toppen är ju som bekant bara halva vägen av en bergbestigning. Vi fikar och knatar sedan de 1,5 milen ner till dalens botten igen. Puh. En riktig heldag bland bergen. Vi är helt slut efteråt. Sommarens många långa klätterdagar tycks ha bleknat bort ur muskler och uthållighet. Det gör inget just nu, för här är så vackert ändå så det räcker alldeles bra med att nästa dag ligga i solen och gotta sig och bara titta på alla stiliga klippväggar runtomkring oss, hoppa i floden, göra yoga, läsa på om träden och geologin.
Temat för resan är ju någonstans att vi ska leva enkelt, och det går ju att göra på många sätt.
Over and out
Klara