Jag saknar ord. Jag är så van vid att vilja uttrycka mig i skrift och sätta tankar på pränt, men jag har helt tappat förmågan att formulera vettiga meningar under tiden vi befinner oss i bergen. Vinden grabbar tag i mig och tömmer huvudet. All kraft engageras i att klättra, vilket i de här vidsträckta miljöerna är krävande. Anderna, denna Sydamerikas ryggrad, är en otroligt fascinerande och mångfacetterad bergskedja. Jag älskar att vara här, att bli utsatt för elementens råstyrka och känna att jag är blott en liten, oviktig lort. Jag är kall, trött, hungrig, törstig – och lycklig.
Kärleken till bergen och miljöerna runtomkring de höga topparna är stor, men större var länge kärleken till havet. Jag valde under många år fridykningen före klättringen, hade roligt med fridykar-communityn och var glad över att få representera Sverige i VM och klättra högre och högre i världsrankingen.
Till sist behövde jag ett bryt från denna undervattenssport och gled raskt tillbaka mot att klättra mer.
Processen att bli alpinist har alltså varit segdragen, men nu så!
Jag vågar ändå inte tro att jag ska få sitta på en topp i Fitz Roy-massivet i Patagonien förrän jag faktiskt är där. Vind, regn, is och snö har stoppat oss vid våra två första försök. Vädret i El Chaltén är bistert denna sommarsäsong, de väderfönster som tillåter klätterförsök är få, korta och osäkra. Men plötsligt har vi tur, två dagar med sol och låga vindar dyker upp i prognosen. Vi vandrar i nio timmar in till Campo Niponino på Torre-glaciären, slår upp vårt tält, äter, sover. Kl 4 kliver vi upp, äter frukost och påbörjar sedan vår klättring. Drygt nio timmar och 1300 höjdmeter senare når vi vårt mål.
Jag, Klara Hansson, 33 år gammal och äntligen alpinist, har klättrat västerifrån via routa Austríaca till toppen av Aguja De l’S och sitter nu i solen och spanar ut över vidderna tillsammans med Tim och vår klättervän Bucky. Långt där nerifrån kom vi. Över glaciären, via en lång travers i ett snedställt, brötigt basaltstråk och uppför en 300 meter lång och 40 grader brant snöcouloir fram till de sista replängderna sprickklättring, vilka ledde oss till toppen av denna flakiga granitspira. Det brinner av glädje inuti mig. Äntligen!
¡Que grande!
Åt söder glimtar Cerro Torre fram mellan molntussarna, en snöklädd spira med ett egensinnigt klimat vilket sällan tillåter klättrarna att nå toppen. Rio Blanco-glaciären svallar gnistrande vit nedanför oss åt norr, i dalgången söder om oss slingrar Torre-glaciären täckt av grus och sten. Så illans vackert. Tack världen för att du är så fin.
Vi spanar, fotar och tio minuter senare är vi på väg ner igen. Toppen är som bekant bara halva vägen av en klättring. Vid 22-tiden är vi tillbaka vid vårt tält och slukar dubbla portioner mat innan vi slocknar. Sömnen är ljuv. Nästa dag packar vi ihop oss och vandrar ut; över glaciären, förbi rasbranten, uppför ravinen, genom skogen, utmed Laguna Torre, över floden via en tyrolsk repbro, nerför den sandiga stigen och rakt in på en pub. Skål för tre dygns idogt kroppsarbete!
Jag har fått uppleva precis vad jag längtat efter och drömt om sedan jag först mötte dessa berg 2009. Jag var här och vandrade med min syster, såg Cerro Fitz Roy och de andra topparna och lovade mig själv att komma tillbaka, redo för att klättra. Under mitt utbytesår i Argentina hände det där om och om igen, jag kom till de vackraste berg och lovade att lära mig klättra i alpin stil så att jag skulle kunna komma dem närmre. Inte trodde jag att det skulle dröja så länge, men en kan aldrig så noga veta med drömmar…
Jag gillar att ha de där halvt ouppnåeliga idéerna med mig. Likt ett internt bilspel, något att ta fram och titta på vid behov, för att påminna mig om vad livet och naturen har att erbjuda utanför min egna vardag. Något att träna inför, något att spara till, något att åstunda.
Vad jag jag verkligen uppskattar med att sedan genomföra dessa drömmar är att ger ett så bra perspektiv på resten av livet. I jämförelse med att dyka på ett andetag till över 70 meters djup eller att vara igång i 16h på raken för att bestiga ett berg, så tycks de flesta hinder och utmaningar i vardagen vara av en mycket enklare sort.
Genom att ge mig själv utrymme för en rejäl fysisk och psykisk påfrestning så genererar jag steg för steg min egen resiliens. Jag är starkare som person tack vare alla äventyr. Jag är en bättre vän, familjemedlem, kollega och planetskötare tack vare mina upplevelser i naturen.
För mig kan staden aldrig erbjuda samma ramverk, samma chans till att växa som person. Jag måste bort, ut, högt upp eller djupt ned för att på riktigt känna att jag utvecklas.
Just nu studsar jag runt med ett glatt flin klistrat i ansiktet och påminner ideligen mig själv och Tim om att vi alldeles nyss var där, högt där uppe på en topp, 2330 meter upp i himlen, och att detta var en dröm som infriades efter nästan ett decennium av längtan. Tänk bara, om någon av mina andra drömmar tar tjugo år att genomföra, hur spännande och mäktigt kommer det inte vara när den drömmen vecklas ut och går i uppfyllelse?
