Strålkastarna tänds. Musiken startar. En hel arenapublik väntar förväntansfullt på att artisten ska ta de första tonerna. Dansarna i bakgrunden börjar sakta röra armarna i takt. Jag nyper mig i armen. Nu gäller det att vara närvarande och tro på att det jag är med om faktiskt händer. Här och nu. Artisten alla vill se har nämligen Downs syndrom. Detta scenario hade varit helt otänkbart för några decennier sedan.
Mycket att lära av varandra
I flera veckor har vi träffats på tisdagar för att sätta ihop Funkisfestivalen i Halmstad. Det är den bästa dagen i veckan. Vi sjunger, dansar, hejar på varandra, är nervösa tillsammans och pratar om att Funkisfestivalen är årets höjdpunkt för oss. I möten med dessa människor med funktionsvariationer har vi mycket att lära.
Vi lär oss att vara mänskliga. Att vara direkt ärliga och att inte dölja några känslor och framför allt att ta hand om varandra. Skrattar vi så skrattar vi tillsammans. Likaså om vi gråter en skvätt för att något är sorgligt. Det är mycket kärlek, medmänsklighet och värme. Det borde alla människor få uppleva. Man borde få mina tisdagar på remiss. För att hämta energi och för att lära sig hur man ger tillbaka med full kraft. I rummet finns så många svårigheter och hinder man kan komma på och ändå… ändå möter de alla i gruppen med total respekt och förståelse. Om någon vet att livet kan vara svårt ibland så är det de. För dem är alla jämlika. Vi ser inga hinder – bara möjligheter.
Man borde få mina tisdagar på remiss. För att hämta energi och för att lära sig hur man ger tillbaka med full kraft.
Funkisfestivalen i Halmstad
Den 7 februari är det dags igen för årets funkisfestival! Tänk att det har gått ett år sedan sist. Jag har haft denna produktion i huvudet i månader och äntligen ska detta fantastiska projekt få vingar och flyga iväg… igen. Inför fullsatt publik. Eller… tillsammans med publiken. Vi lyfter tillsammans. Vi gör kvällen tillsammans. Publiken bär upp artisten. De vill att alla ska lyckas. Om någon är lite tveksam och blyg och kikar fram ur kulissen, ser publiken till att artisten får ett ordentligt välkomnande ut på scen. Alla är vänner. Att 10 artister samlar över 1500 personer på en arenascen är inget konstigt egentligen. OM man inte tänker på att artisterna har någon form av funktionsvariation.
I Funkisfestivalen kan allt hända
Kvällen kräver minutiös planering och logistik för att allt ska fungera. När festivalen väl går av stapeln har jag ändå ingen aning om vad som ska hända. Det sker en del avvikelser från planeringen kan man säga.
Förra året bestämmer sig en av artisterna för att hitta på en cool rap istället för låten hon valt och körde den som en slags överstämma till livebandets inövade låt. Lite skramligt lät det – men som vanligt kan man hänvisa till vår konstnärliga frihet. Även om den bestämdes minuten innan hon klev ut på scenen – utan att förvarna någon.
Jag ler också åt minnet från stunden då en av killarna, som är en mycket övertygande luftgitarrist, plötsligt vinkar till mamma mitt i hans solostycke. Snacka om att följa sina impulser.
En annan oslagbar syn var när en av artisterna på scen glömde att hon hade en rullator och stapplade iväg över scenen som buren av adrenalinet. Vrålandes sin låt som värsta punkaren.
I funkisfestivalen kan allt hända. Allt får hända och det måste hända – annars blir det inte den unika kväll som jag förväntar mig att det ska bli.
En del av familjen
Det råder ingen tveka om att det är en stor händelse i deltagarnas liv. För några år sedan då vi hade börjat städa och sortera upp scenkläder vi använt knackade en av artisterna mig på axeln. Hon bad mig komma bort till andra änden av salongen. Där hade hon radat upp hela sin familj, personal, granne med flickvän, mormor och så vidare. Det var viktigt för henne att jag skulle få hälsa på alla de närmaste som fanns omkring henne. I den stunden förstod jag att även jag var en av dem. En av hennes närmaste. En otroligt fin tanke – som gjorde hela festivalen så meningsfull. Jag glömmer det aldrig.
Funkisfestivalen är precis vad samhället behöver idag. Varje individ är som ett litet kärnkraftverk som pyser ur sig energi ständigt, till alla de möter. Och publiken tar emot – och hyllar. Många ur publiken, som sagt att de måste åka direkt efter showen, stannar ändå kvar, de kan inte slita sig. De pratar euforiskt och lyckligt och följer efter oss projektledare för att prata av sig… som om vi inte vet. Vi går med lite skavda fötter av våra höga klackar och städar upp efter konfettiregn, godispapper, rekvisita och peruker. Hjärnan är helt slutkörd efter 30 timmars intensivt arbete för att få logistiken att gå ihop. Slutkörda, men lyckliga. Vi har gett var och en som befunnit sig på Halmstad Arena ett minne för livet. Det är klart att vi måste göra detta igen…och igen. År efter år. Vi behöver detta. Funkisfestivalen har kommit för att stanna.
Åsa Lauer är, tillsammans med Malin Norling, konstnärlig ledare på Funkisfestivalen i Halmstad som äger rum den 7/2 kl 18.00 – 21.00 i Halmstad Arena.
Biljetter köper du via Halmstad Tourist Center (turistbyrån)
035-12 02 00 eller www.ticketmaster.se
Funkisfestivalen är Sveriges största sångtävling för personer över 15 år med olika sorter av kognitiv eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning inom LSS. Tävlingen ägde rum första gången år 2011 och har vuxit varje år sedan dess. Det är nu en nationell tävling med semifinaler och final i Stockholm. Varje kommun som deltar har själva en deltävling för att utse sin representant. Den 7 februari 2020 arrangeras tävlingen för sjätte året i Halmstad.